Den stora kilten

“Fèileadh Bhreacain” eller “Fèileadh Mor” var från början ett avlångt stycke av tjock ylle som gjordes av två vävstolsbredder som syddes ihop och gav en tjocklek på 1,5 m och en längd på upp till 5 m.
Den stora kilten, också känd som den bältade pläden, var ett icke skräddarsytt draperat klädesplagg, gjort av tyg som samlades ihop till veck för hand och sattes fast med ett stort skärp.
Den övre halvan kunde bäras som en mantel, draperad över den vänstra axeln, hängd ner över bältet och ihopsamlat på framsidan, eller uppdragen över axlarna eller huvudet för skydd emot vädret. Den bars över en ”leine” –en skjorta och kunde också användas som en filt.
De Irländska fasta kiltarna var vanligtvis dränkta i gåsfett för att de skulle vara vattentäta.
Före en strid tog man vanligtvis av sig kilten och lade den åt sidan, den Högländska styrkan slogs i bara linnen.
Åldern på den stora kilten har blivit hett debatterad men den existerade absolut i början på 1600-talet. Tidigare målningar som har gjorts för att visa kilten visar antagligen ”Leine Chroichen”, en knälång skjorta av läder, linne eller tältduk, mycket veckade och ibland vadderad som skydd.
Den stora kilten är mest associerad med de Skotska högländarna, men var också använd i fattiga, lågländska områden.
Användningen av den här typen av kilt fortsatte in på 1800-talet. De kraftiga vecken på den stora kilten gav ett bra skydd från spjutspetsar och svärdhugg.