Mer om Glencoe

Lite om Glencoe

Glen Coe (skotsk gäliska: Gleann Comhan [klan̪ˠˈkʰo.ən̪ˠ]) är en trång dal (glen) i skotska höglandet i Skottland. Den ligger i den södra delen av Lochaberi kommunerna Highland och Argyll and Bute, och var tidigare en del avgrevskapet Argyll. Enda by i dalen är Glencoe. Här mynnar floden Coe ut i havsbukten Loch Leven – en sidoarm till Loch Linnhe. Dalen räknas ofta som en av de mest spektakulära och vackraste platserna i Skottland, och har status somNational Scenic Area tillsamman med Ben Nevis. Dalen omges av vilda och höga berg. Glen Coe är omtyckt av vandrande och skidåkande turister. Besökare utgår ofta från det närbelägna Fort William, som kan nås via vägen A 82.

Dalen är U-formad och formad av en glaciär. Den är omkring 16 kilometer lång och bredden längs dalbottnen är mindre än 700 meter, och är särskilt smal vidPass of Glen Coe ungefär halvvägs inne.

Geologiskt är Glen Coe resterna efter en gammal supervulkan som hade utbrott med en styrka på VEI-8. Utbrottet skedde för omkring 420 miljoner år sedan under silur och vulkanen har länge varit utslocknad.

Flera kända filmer är inspelade i Glen Coe eller dess omnejd, bland andra HighlanderBraveheartRob Roy och Harry Potter och fången från Azkaban.

Glencoemassakern

ägde rum den 13 februari 1692 då hertigens av Argyllsoldater dödade minst 38 personer ur klanen Macdonald på grund av boskapsstölder.
Ytterligare 40 kvinnor och barn dog efter att deras hem hade bränts.

Regeringen i Edinburgh hade 1691 i en proklamation till höglandsklanernaförklarat var och en, som ej innan årsskiftet svurit trohetsed till kungaparetVilhelm och Maria, för förrädare.

Samtidigt hade en penningsumma i hemlighet anslagits till mutor åt klanhövdingarna för att på så sätt påskynda det nya kungaparets erkännande i Högländerna, varvid emellertid statssekreteraren lord Stair torde ha önskat, att några klaner skulle dröja med erkännandet länge nog för att ge regeringen anledning att genom skarp tuktan injaga skräck och därigenom förekomma framtida jakobitiskaresningar.

Ian Macd11179956_693428984113684_6364087939007569570_nonald, hövding för klanen Macdonald i Glencoe och vanligen känd under namnet MacIain, hade jämte sin klan länge rövat boskap från markisen av Breadalbane (som tillhörde klanen Campbell) i grannskapet belägna gods, och denne sökte i samband med förhandlingarna avpressa MacIain ersättning härför, vilket gjorde, att han, som insåg att underkastelsen inte skulle medföra någon personlig fördel för honom, motarbetade förhandlingarna därom och i det längsta dröjde att själv avlägga eden, så att han och hans klan till sist ensamma var kvar.

Den 31 december 1691 infann sig MacIain vid Fort William för att avlägga 11174482_693429297446986_3512393898873564181_oeden, men fann där – troligen genom myndigheternas intriger – ingen civil ämbetsman. Han skyndade då till fots genom snöfyllda bergspass till Inveraray och avlade där, 6 januari 1692, eden inför sheriffen. Rådssekreteraren i Edinburgh vägrade sedan utfärda intyg om edsförsäkrans emottagande, vilket MacIain inte underrättades om.

Lord S11010550_693428947447021_6658440298355417123_ntair gladdes över MacIains missöde och utverkade av kung Vilhelm befallning att låta utrota Glencoe-Macdonald-klanen. Därtill beordrades 120 man av Macdonaldklanens arvfiendes, hertigens av Argyll, regemente under kapten Campbell av Glenlyon. Dessa ankom den 1 februari 1692 till dalen och mottogs av den omisstänksamma befolkningen med gästfrihet, men överföll den 13 februari tidigt på morgonen sina intet ont anande värdar.

Åtminsto1908206_1200309303342764_235070987236677734_nne 38 män dödades, och ett stort antal kvinnor, barn och äldre män omkom i snön under brådstörtad flykt uppåt bergen. Bland de först dödade var klanhövdingen MacIan. Lord Stair var visserligen inte personligen ansvarig för det lömska sätt, varpå hans befallning utfördes, men delar med kung Vilhelm, Argyll och Breadalbane ansvaret för det skedda samt uttryckte sedan sin belåtenhet med ogärningen. En parlamentarisk kommission brännmärkte den visserligen 1695 såsom ”stridande mot mänsklighetens och gästvänskapens lagar” samt klandrade Stair för ”överdrivet nit”, men därtill inskränkte sig efterräkningarna.